|
Den vikingatida runraden, den så kallade futharken, användes från Grönland i väster till Ryssland i öster. Runinskrifterna är de äldsta bevarade originaldokumenten och en viktig länk till forntiden. Även om runor från början fanns inom hela det germanska språkområdet, var det i Skandinavien som de hade störst utbredning och användes under längst tid. Under perioden ca 500–700 förändrades språket i Skandinavien kraftigt, något som skapade behov av att också modifiera skriftsystemet. I början 700-talet skapades en ny runrad med endast 16 olika tecken, som ersatte den äldre. Eftersom den nya runraden togs i bruk ungefär samtidigt i hela Skandinavien, har många menat att den måste ha varit resultatet av en medveten skriftreform, kanske skapad av handelsmän. Rökstenen är Sveriges mest berömda runsten. Det är också den längsta runinskriften som finns. Texten består av 800 tecken. Stenen står utanför Röks kyrka och man menar att platsen har fått sitt namn efter stenen.
(Källa Riksantikvarieämbetet)

Osebergskeppet från vikingatiden hittades 1903 i en stor gravhög på Osebergs gård i Vestfold fylke, strax norr om Tønsberg vid Oslofjordens västra strand. Skeppet, som är 21,5 m långt och 5,1 m brett är mycket välbevarat. Den enormt rika utsmyckningen vad gäller träsniderier tyder på att skeppet haft en alldeles speciell funktion Dendrodatering av trä från gravhögen har visat att skeppet byggts 820 och graven tillslutits 834. Två kvinnor, en ung och en gammal har begravts i ett uppbyggt hus på däck och de har fått mängder med praktföremål med sig. Gravgåvorna har utgjorts av bland annat en praktfullt snidad fyrhjulig vagn, två oxar, fjorton hästar, fyra hundar i järnkoppel, fyra slädar, tre sängar, köksutensilier, vävutrustning och en stor mängd textilier. Man fann också valnötter, vete och vildäpplen bland gravgåvorna. Man menar att den yngre av kvinnorna, vars kvarlevor tycks ha tagits bättre om hand, är drottning Åsa Haraldsdatter, Gudröd Veidekonungs gemål, moder till Halvdan Svarte och farmor till Harald Hårfager.
Designer Åse Öjbro grundare till Öjbro vantfabrik, har skapat bärbar konst med vantar som utgångspunkt. Åse arbetade också som konstnär och målade tavlor i många år innan hon beslutade sig för att uttrycka sig i ull. Hon har skapat denna mönsterdesign med tanke på den stora betydelse vårt kulturarv har. Detta illustrativa mönster med runskriften ”Vi hedrar vårt kulturarv” Har hon satt med Futharken efter hjälp av Riksantikvarieämbetets ljudvärden.
Jag älskar vårt skandinaviska kulturarv, De flesta av oss kan hitta en namne i Vikingatiden och jag har turen att heta Åse vars namne är Åsa Haraldsdotter en sägenomspunnen drottning och farmor till Harald Hårfager. Det skapar perspektiv och känslan av att höra hemma i Skandinavien. Jag ville använda runskriften och rista min runa i ett mönster, det står ”vi hedrar vårt kulturarf”. Konceptet kulturarv är mitt sätt att ta med historien in i nutiden.
|

Hur länge det har stickats vantar i norden vet man inte men det finns bevarat vantfragment ända sen 1200-talet. * Denna vante är inspirerad av vårt kulturarv, och med hjälp av futharken har vi skapat vår runskrift ” vi hedrar vårt kulturarf ” som vi sedan Mönster satt och färgsatt i klassiska färger. Öjbro vantfabrik brinner för att föra våra olika sticktraditioner vidare |